absolutmelinda

Det är någonting med den där lilla rösten. De finns alltid två sidor av den, vad jag bör, och vad jag känner inom mig. Jag tar nästan alltid risken. Risken som jag vet att antingen gör mig lycklig eller som krossar mig totalt.
Ett fåtal gånger har den faktist gjort mig lycklig. Men de är ytterst få gånger. Jag vet inte varför jag väljer den, jag är väl så besatt av den där lilla chansen att få lycka, att jag budar mer än jag har att ge.
Så när jag var som mest nedtryckt, såg jag min chans igen...att få finnas, att få älskas. Jag tog till mig de tomma ord som jag egentligen visste var lögn, men vägrade inse. Jag skjöt bort de ord som egentligen bara hade skapats för att såra mig. För godtrogen var vad jag var, men egentligen gick jag bara runt och väntade så slutslaget så att säga. Och de fick jag också, kanske inte på de sättet jag tänkt, men mer bokstavligt..

Jag känner varken kärlek eller hat just nu. Jag är bara så ipumpad att inte mista den minsta lilla del av mig som finns kvar. Jag håller mig uppehållen, jag skrattar och ler, allting för att slippa tänka på det. På hur ensam jag egentligen är. Men så fort kvällen faller in så gråter jag. Det är då tankarna flödar in och klumpen kommer tillbaka. De är väl något jag aldrig kommer att komma ifrån antar jag.